tidehvarf. Då konungen 1665 såsom elfvaårig under någon tid vistades vid universitetet, författade Hjärne sitt berömda skådespel om drottning "Rosimunda" och Langobardernas konung Alboin, vår första klassiska tragedi, hvilken till konungens ära gafs med största bifall inför honom och hans följe. Stycket är märkligt äfven därför, att det är det första svenska skådespel, hvari narren uppträder såsom sådan. Att han här kallas "Pickelhering" häntyder på, att denna teaterfigur blifvit bekant hos oss först genom de holländska komedianterna. Hur road konungen fann sig framgår däraf, att han ännu kort före sin död talade med Hjärne, som då var hans lifmedikus, om detta skådespel och det nöje det skänkt honom. Bernhard von Beskow yttrar i sitt äreminne öfver Hjärne i Svenska akademien om detta drama, att "det skiljer sig från hvad svenska vitterheten dittills och äfven långt efteråt ägt att uppvisa medelst en styrka i karaktärsdrag och språk, en omväxling af teatereffekter och versarter, en tragisk uppfattning och anläggning, hvarigenom det kan kallas en förelöpare af det romantiska skådespelet hos oss. Det hemska af skuggsyner omskiftar med hofnarrens upptåg och improviserade intermeder, men på samma gång genomgår en fruktansvärd nemesis hela stycket, och den högtidliga kören afkunnar sina straffdomar liksom i de gamles sorgespel." Och han tillägger, att Hjärne måhända var det största dramatiska snille Sverige ägt intill Gustaf III:s dagar.
Under Karl XI:s minderårighet och hans första regeringsår förde man ett gladt lif vid hofvet och
