stycke, eller som affischen säger: förökadt med nya påfund. Rummets enhet är alldeles försvunnen, alexandrinerna äro förvandlade till prosa, och de förnäma Corneilleska gestalterna rama plebejer. Gudastatyernas nedstörtande genom Polyeuct och Néarque framställes på scenen, och för den drömmande Paulina uppenbarar sig Polyeucts skugga och omtalar pantomimiskt det skedda samt tröstar henne med de transparent synliga orden: de lycksaligas lif varar evinnerligen. De fasansfulla scenerna äro raffineradt uttänkta. För att förbereda publiken på Néarques afrättning blifva först två kristna upphängda vid pålar, och sedan antändes bålet. En soldat stöter sin bardisan i bröstet på den ene, som efter förfärliga plågor dör. Under tiden bli flera kristna stenade, andra spetsade och kastade på elden. Néarque blir slutligen förd till bålet, där han vrider sig i smärtor och slutligen dör. Polyeuct själf lägger frimodigt sitt hufvud på stupstocken, hvilket bödeln i publikens åsyn afhugger. Så snart bödeln lyfter hufvudet i luften, säger scenanvisningen, borttages stupstocken, bödeln går sin väg, och liket ligger i sitt blod utan hufvud till allmän åskådning. Dessa rysligheter nå sin spets, då den under samvetskval inslumrade Felix hemsökes af andar med brinnande facklor, som pina honom och slita honom i håret under trumhvirflar från höjden. Slutligen synes Polyeucts spöklika gestalt med det blodiga hufvudet i handen. Han tyckes tala till Felix, hvarvid man ser den blodiga halsen röra sig. Den hemska synen förmår Felix att omvända sig och blifva kristen. Denna smak för ohyggligheter hade säkerligen sin grund i
