Hoppa till innehållet

Sida:Personne Svenska teatern 1.djvu/75

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
71

gång de framträdt förnöjt åskådarna, utan att som en Garrick, mistress Cibber och demoiselle Clairon rikta sig själfva."

De underrättelser vi äga om teaterns verksamhet äro ganska sparsamma. Ekonomiska svårigheter tyckas snart nog väckt oenighet och split bland truppens medlemmar, och den mer än årslånga sorgtiden efter drottning Ulrika Eleonoras död vållade dem ett svårt afbräck. Slutligen vände sig de förnämas håg alldeles ifrån teatern till den politiska scenen, där deras egna fejder erbjödo dem ett långt intressantare skådespel, och från hofvet erhöllo de intet bistånd. Konung Fredrik, som i sin ungdom med sådan bravur fäktat vid Höchstädt, Oudenarde och Malplaquet, hade på äldre dagar endast håg för de nöjen, som Bacchus och Venus skänkte honom. För den dramatiska litteraturen och skådespelarkonsten hade han icke den ringaste böjelse. Vin och kvinnor gingo framför konst och vitterhet, och från hans omgifning spred sig hågen för vällustiga samkväm vidare. "Castenhof var en akademi, och gästabudens högtidligheter räknades efter antalet gäster, som legat kvar eller blifvit bortburna."

Än värre gick det den svenska scenen under Adolf Fredriks regering till följe af det nya hofvets smak för fransk skådespelarkonst. Lovisa Ulrika, den af Voltaire besjungna drottningen, var ej den svenska teatern bevågen, om hon än eljest ifrade för svensk litteratur, och efter ett besök därstädes skref hon den 18 november 1746: "Jag fann där så ringa nöje, att jag i hela mitt lif ej vill återvända. Det var plattheter, som räckte i fyra timmar. Ingen möjlighet