mycket att få träffa hofintendenten Rehn, som var invigd i teaterlifvets hemligheter, och förvandlade hans ritlektioner till pratstunder, hvarvid han med gränslös nyfikenhet ville ha reda på aktörer och aktriser, deras kostymer, nya dekorationer, m. m. Ett annat bevis på hans tidiga vurm för teatern är en liten pjäs, som han vid tio års ålder skref ihop, däri han satiriserar sin egen smak för komedispel. Då prinsen är fjorton år, omtalar Sparre hans stora förmåga att förtrolla och tjusa personer, med hvilka han kom i beröring, som midt uppe i hans elakhet och olydnad bryter fram likt en solstråle, och denna tjuskraft tillväxer med åren. "Man bländas af glansen i hans stora af Lovisa Ulrika och morbrodern i Berlin ärfda mörkblåa ögon, djupa och leende, stolta och milda, varma, vackra och med snillets glöd under de höga, brandenburgska ögonbrynen." Hur prinsens tankar ständigt syssla med teatern framgår af hans anteckningar under föredragningarna i rådet, då han klottrar papperen fulla med ritningar, rollfördelningar till hofspektakler eller på de olika statsärendena hänsyftande verser ur olika skådespel. Hans syskon voro äfven lifligt intresserade för teatern, och både prinsarna och prinsessan uppträdde på hofteatern tillsammans med hofvets kavaljerer och damer. Man gaf stora tragedier såsom Voltaires "Alzire" eller musikpjäser såsom den tidens älsklingsoperett, madame Favarts "Annette et Lubin" med musik af Adolphe Blaise. Den uppfördes på konungens födelsedag i maj 1764, efter att året förut ha haft sin premiär på Bollhusteatern. Prinsessan Sofia Albertina och prins Karl utförde
