Utom de redan nämnda lyriska småsakerna gafs under år 1799 på Arsenalsteatern en mängd dramer och komedier. Bland dessa kunna vi anteckna en svensk femaktstragedi: Gudmund Jöran Adlerbeths "Ingiald Illråda", tidehvarfvets kanske bäst planlagda och strängast genomförda sorgespel. "Det är sant", skrifver Hammarsköld i sina Anteckningar, "den har ej den prunkande versståt, den glimmande och braskande diktion som tragedien Oden, hvilken en lång tid utbasunades såsom vår teaters prydnad, men den öfverträffar honom vida i allt det väsentliga, i planens riktiga sammanknytning, detaljens naturliga fortgång, karaktärernas behörighet och situationernas enkla och otrugade frambringande." Ingiald skildras såsom en grym och blodtörstig despot, som endast tänker på att utvidga sitt välde, och han målar sig själf till fyllest i de ord, som börja den långa monolog, hvarmed femte akten inledes:
"Jag skall då nå mitt mål; jag skall den vällust smaka,
hvarpå en fruktlös hämnd måst alltför länge vaka.
Ett outsläckligt hat, ett mordiskt raseri
förnöjas skall till slut, och Ingiald lycklig bli. —
Jag skall då nå mitt mål. O Ivar, du skall falla.
Utur ditt öppna bröst ditt sista blod skall svalla.
Min törst till detta blod skall dubbelt svalka sig,
då midt i nöjets sköt din bane väntar dig.
Utur en makas famn du skall i grafven ryckas.
Hvi får mitt eget svärd ej i ditt hjärta tryckas?
Hvi badas Sigurds blott i dina ådrors flod?
För Ingialds önskan än det nöjet återstod – – –".
Adlerbeth säger själf, att "den tragiske skalden måste i våra dagar måla med de drag, som göra
