Sida:Personne Svenska teatern 2.djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
111

af fru Lindström, då däremot samma roll fylldes i Paris af en stor fet figur, som ej sparade gester, än mindre rösten (ty hon skrek ofta), men som ej talade till hjärtat. Jag hade nyss sett Oedipe i Petersburg ej bättre uppförd. Baletten i Paris torde dock ej vara någonstädes öfverträffad och ej kunna öfverträffas såväl i anseende till de första sujetternas talang som till det hela." I samma anda yttra sig Marianne Ehrenström och Malla Montgommery-Silfverstolpe. Den senare skrifver om mamsell Stading, att hon såsom Antigone "hade den milda oskuld och tillika den hjältemodiga dévouement, som den skönaste af alla kvinnokaraktärer innebär".

Ett par operacomiquer, Dalayracs "Philippe och Georgette" i slutet af januari och Cimarosas "Det hemliga giftermålet" två veckor senare, hade på Arsenalsteatern en ganska vacker framgång. Cimarosa, som var född af fattiga föräldrar, var en i alldeles särskildt hög grad begåfvad musiker. Sedan han omsider genom sina underbara kompositioner vunnit europeiskt rykte, kallades han af nordens Semiramis, kejsarinnan Katarina II, till S:t Petersburg. Emellertid kunde han icke fördraga det kalla klimatet utan måste efter några år begära afsked. Kejsar Leopold af Österrike inbjöd honom då till Wien, och det var där han komponerade sitt mästerverk "Det hemliga giftermålet". Det väckte en allmän entusiasm i Wien och rönte den säkerligen enastående utmärkelsen att på kejsarens begäran själfva premiäraftonen ges om igen från början till slut. De flesta och mest lyckade föreställningarna upplefde operan obestridligen i Paris. I Neapel gafs den sjuttio