de bägge älskande. De öfverraskas af onkeln och gudsonen, men allt slutar väl, och de älskande få hvarandra. Musiken, till större delen komponerad af Olof Åhlström, var lätt och lekande. Inga Åberg lär ha varit bedårande som den unga Julie, och Deland som Niklas och Hjortsberg som Stålarms fransktalande betjänt täflade att öfverträffa hvarandra i tokroligheter. I synnerhet lär den senare varit öfverdådigt rolig, då han imiterade en tragisk hjälte, som, omgifven på alla sidor af furier, tycker sig se afgrunden öppnas framför sig. Förträfflig var äfven Anders Lundberg i titelrollen. Stycket gjorde stor lycka och gafs närmare åttio gånger på Arsenalsteatern och ett par gånger på Operan.
I februari uppfördes en från franskan af Envallsson på ett alldeles ypperligt sätt bearbetad operacomique i tre akter med dans kallad ”Iphigenie den andra eller De gamla grekiska historierna”, en hänsynslös parodi på Glucks härliga tragediopera ”Iphigenie i Tauriden”. Den väckte på sin tid lika stor skandal hos åtskilliga antikens beundrare som någonsin Offenbachs ”Orfevs i underjorden” och ”Den sköna Helena” sextio år senare. Så säger till exempel G. A. Silverstolpe, att ”allmänheten eller åtminstone de få konstdomare, som finnas bland allmänheten borde vara fredade att störas i sina känslor af det uslaste slag af alla farser. Parodien består däri, att personerna från hjältar, kungar och prästinnor, furier, m. m. blifvit förvandlade till landstrykare, vidskepliga uslingar, prostinnor, kaplanskor, brandvakter, polisbetjänter, m. m., och att i stället för den höga lyriska ton, som råder i originalet, nyttjas här
