Sida:Personne Svenska teatern 2.djvu/122

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

114

det lägsta pöbelspråk, som på teatern kan tålas. Detta sätt att parodiera är lätt för den, som rätt känner pöbeltonen, så snart han får genom den kontrastera emot personer, som i allmänna opinionen äro af höga och odlade tänkesätt.” Den stora publiken skrattade så mycket hejdlösare, då de fingo se Iphigenies tragiska personlighet kila öfver scenen i komikern Schylanders skepnad, följd af pastorskor och kaplanskor, bland hvilka Widerbergs och Åbergssons resliga gestalter gjorde en grotesk effekt, då de flydde för blixten och stormen:

                ”Himmel, hvad under!
                Med plunder och dunder
hur grymt du förföljer de heligas tropp!
                Oss, dina kunder,
                med rysliga funder
du föser till templet i fläng och galopp.”

Ett starkt åskslag höres, och pastorskorna skrika om hvarandra:

”Himmel! den knalln, hvad den hördes förfärlig!
Ack, hvad den blixten var gruflig och stor!
Nå, kära syskon, så visst jag är ärlig,
så tror jag det osar allren af mitt flor!”

Iphigenie berättar för dem, att orsaken till hennes melankoli är en faslig dröm, som hon haft. En af pastorskorna utropar:

”En dröm? Ack, säg oss den, högvördigsta prostinna!”

En annan:

”Ja, säg! jag alltid har på drömmar noga märkt!”

Iphigenie svarar:

”Min kan man knappt i drömmarboken finna.
Och knappt i all magi, som oss Egypten lär,
den var dock något ungefär så här:”