bästa uppgifter den räknades. Öfriga betydande roller innehades vid första uppsättningen af Charlotte Neuman, grefvinnan; de Broen, grefven; Björn, Stålfelt; Waltman, inspektor Krusenberg; och Ahlgren, baron Wärnhjelm, "major vid arméens flotta, riddare af Svärdsorden och franska du Mériteorden, bär tillika Svenska tapperhetstecknet en collier", såsom det hette på affischen. Skådespelet är bättre än sitt rykte, och Stockholmsposten skref på sin tid, att denna "förträffliga dram — ehuru fritt den blifvit öfversatt — har ej kunnat undgå att gifva ett stort begrepp om denne auktors snille". Hans femaktsdram "Brodertvisten" är äfven rik på gripande och stämningsfulla scener. Det var i den pjäsen Anne-Sofie Frodelius gjorde en så ypperlig fru Griponia, den ene broderns intriganta hushållerska, och Schylander en icke mindre utmärkt Etterbom, den listige och förslagne advokaten, under det att de Broen och Uttini spelade de bägge bröderna och den unga Jeannette Wässelius en förtjusande Lotta.
I början af 1800-talet var det ganska få pjäser, som kunde täfla om publikens gunst med den Kotzebueska riddardramen "Johanna af Montfaucon", romantiserad historiemålning från det fjortonde århundradet. Stycket hvimlar af strider och öfverrumplingar, bortröfvade och återfunna barn, falska vänner, ihjälslagna men åter lefvande hjältar, dolda skatter, eremiter och dylikt. Det fattas sålunda hvarken lysande ögonfägnad eller gripande scener, men det hela tynges af ett alltför vidlyftigt orerande, hvilket lär ha gifvit Schiller anledning att yttra: "Tro mig, jag tycker mycket om stycket, om bara
