124
inte orden funnes där!" Förträfflig i titelrollen var Maria Franck, med mycken kraft i sitt spel, och säges ha sett vacker och ståtlig ut, klädd i sin riddarrustning i sista akten. Såsom den gamle elake och listige räfven Guntram påstås Schylander också ha varit utmärkt.
Den förnämsta af alla de Kotzebueska dramerna var väl ändå "Korsfararne", som i Stockholm gick öfver etthundrafyrtio gånger. Dess stora dragningskraft på publiken förklaras af dess verkliga inneboende värde, dess ståtliga scenerier och praktfulla utstyrsel. Teatern föreställer korsfararnas läger framför Nicea år 1097, med tält, vapengrupper, korsbanér, stormstegar, katapulter, murbräckor, o. s. v. På afstånd synas stadens halfmåneprydda torn och tinnar, under det i förgrunden en mängd riddare i lysande rustningar äro gruppvis sysselsatta med tärningsspel, schack eller dryckjom. Under striderna mot Saracenerna har styckets hjälte, den ädle Rudolf von Eichenhorst försvunnit, och man har sörjt honom såsom död, men han kommer nu tillbaka ur fångenskapen hos sultanen, befriad genom påflige legatens bemedling. Han mötes i lägret af underrättelsen att hans trolofvade, Emma von Falkenstein, lämnat sitt fäderneslott och begifvit sig bort, ingen vet hvart. Hon har emellertid, kvald af oro för Rudolfs skull, förklädd till pilgrim begifvit sig till korsfararlägret. Där får hon höra talas om Rudolfs död och besluter bli nunna. Abbedissan Celestina i det närbelägna "Gästfria systrarnas kloster", hvilken en gång burit namnet Johanna von Nordeck, har på den tiden svekfullt öfvergifvits af Emmas far och njuter nu af att