Sida:Personne Svenska teatern 2.djvu/143

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
135

verkliga lefvande lifvet pulsera i alla dessa akademiskt svarfvade tirader. Leopold, som i andra afseenden tog intryck af den nyare tyska poesien, förblef i sin dramatik trogen de sekelgamla franska mönstren, och fast han ägde flera förutsättningar för dramatiskt författarskap, utgöra dock hans tragedier den del af hans diktning, som utan tvifvel besitter den minsta lifskraften, ehuru, såsom Tegnér yttrade året efter hans död, ”herrarna af den gamla observansen envisades med att just häri anse honom klassisk”. ”Virginia” vann beundran äfven hos det unga släktet, och såsom författare till ”Oden” och ”Virginia” blef Leopold kallad den svenske Euripides. Bägge dessa tragedier betraktades, i trots af att Lessings, Goethes och Schillers mästerverk redan tillkommit, såsom vår sorgespelsdiktnings yppersta alster, något som visar, att vi på detta område voro märkligt efterblifna.

Liksom ”Oden” fick äfven ”Virginia” ett förträffligt utförande. I synnerhet glänste Maria Franck i titelrollen, hvilken hon återgaf lika mästerligt som hon förut spelat Tilda i ”Oden”. ”Man klappade sig händerna fördärfvade”, skref den tjuguettårige Esaias Tegnér, hvilken då såsom filosofie magister vistades i Stockholm, ”alla aktörerna spelade ovanligt väl, den ende Hjortsberg undantagen, som ej passade i Sicinii roll”. Han berömmer äfven det ”gudomligt tragiska af katastrofen”. Stycket bibehöll sig ändå icke länge på scenen. Den 30 oktober hade det uppförts tre gånger, och andre direktören Nordforss skref då till Leopold och föreslog honom att förkorta detsamma trettio à fyrtio minuter, så att man