i sitt spel. Hennes sköna, grekiskt formade ansikte och välljudande organ bidrogo äfven att skänka publiken ett intryck, som oemotståndligt hänförde. Men — smaken hade blifvit en annan. Numera hyllades Sébastien Mercier, som revolterade mot det pseudoklassiska franska dramat och yrkade på en natursann afspegling af det lefvande borgerliga samhället, och hans dramer ”Vestindiefararen” och ”Öfverlöparen” voro särdeles omtyckta. Pigault-Lebrun vann publikens erkännande genom flera af sina lustspel och vådeviller, af hvilka till exempel ”Charlatanerne” med Hjortsberg i den ansträngande hufvudrollen gafs nittio gånger. Vid styckets uppförande i Göteborg ett par år senare inträffade en stor skandal. Åtskilliga af stadens garnisonsofficerare hade blifvit uppretade af en i pjäsen förekommande kuplett:
”Den tappre krigarn, nöjets vän,
går stolt och rak och grann i friden,
fast Gud vet, hvar historien
får rätt på hans bedrift i striden…”
Då komedien fjorton dagar därefter gafs för
andra gången, infunno sig de förtörnade militärerna
talrikt i salongen och försökte genom hvisslingar
och hyssningar öfverrösta kuplettsångaren. Men
den öfriga publiken fordrade att få höra visan, och
det fingo de äfven, ehuru under fortsatt larm och
oväsen. Efter spektaklets slut samlade sig de
ursinniga martissönerna och öfverföllo flera af
borgerskapet, hvarvid äfven åtskilliga damer blefvo
förfördelade. Dagen därpå begaf sig en deputation af
