138
borgare upp till platsmajoren och fordrade, att tilldragelsen skulle inrapporteras till höga vederbörande i Stockholm. Så skedde också med det resultat, att de värst komprometterade officerarna genast måste taga afsked. Pigault-Lebrun eller Pigault de l’Epinoy, som han egentligen hette, var äfven författare till ”Skomakaren i Damas”, hvilken med Hjortsberg i titelrollen och Schylander såsom skomakarhustrun gick öfver femtio gånger, och ”Den lilla matrosen”, som länge hörde till Stockholmarnas favoritpjäser. Samma framgång rönte Joseph Marsollier med sina skådespel och opera-comiquer, till hvilka Dalayrac komponerat sina tjusande melodier, såsom ”Camilla eller Det underjordiska hvalfvet”, ”Nina”, ”Savoyardgossarne”, ”De begge arrestanterne”, ”Persiska slafvinnan”, ”Gubben i bergsbygden” och ”Leheman eller Fängelsetornet i Neustadt”. Äfven Bouilly, den lyckade textförfattaren till Cherubinis ”Vattendragaren” och Beethovens ”Fidelio” samt en mängd af dåtida operetter såsom ”Intrigen i fönstren” och ”Målaren och modellerna”, hade rätt mycken tur med sina historiska skådespel: ”Descartes”, som för första gången gafs 1802 till förmån för Eleonora Säfström, och ”Abbé de l’Epée”, som en af våra memoarförfattare från den tiden anser vara ”en verkligen mycket intressant pjäs”. Den handlar om, att abbén, hvilken, som bekant, i Paris upprättade ett institut för döfstumma, där upptar en sådan gosse, hvilken man anträffat på gatan. Han börjar snart misstänka, att denne, som hvarken vet sitt namn eller födelseort, måste tillhöra en förnäm släkt och beger sig ut på vandring med gossen för att
