lösa denna gåta. De ankomma slutligen, i pjäsens början, till Toulouse, där gossen genast igenkänner sitt fädernehem, hvilket fordom ägts af den numera aflidne grefve d’Harencour. Gossens morbror och förmyndare, den nedrige Darlemont, har bemäktigat sig hans egendom under påstående, att grefvens unge son redan var död. Emellertid har Darlemont en son, S:t Alme, som älskar en syster till advokaten Franval. Just till denne senare vänder sig abbén för att med lagens hjälp afslöja bedragaren. Franval vill nog vara abbén till tjänst, men önskar på samma gång skona fadern till sin vän och blifvande svåger. Konflikten löses därigenom, att Darlemont, efter långvarig kamp med sig själf, och sedan bevisen hopat sig emot honom, slutligen ger vika, då sonen hotar att annars döda sig själf. Han erkänner den unge Jules såsom grefve d’Harencour och återger honom hans rättmätiga egendom, hvarefter de bägge älskande förenas. Det hela är en sentimental anrättning i tidens smak utan någon karaktärsutveckling. Skurken är skurk alltigenom, och de goda äro änglar utan vank och lyte. Skådespelet slog ofantligt an och gafs från premiären i januari 1801 mer än sextio gånger. Titelrollen spelades förträffligt af Andreas Widerberg, styckets öfversättare, och den förtjusande Karolina Deland var alldeles ypperlig såsom den döfstumme gossen. Den nedrige morbrodern framställdes af Anders Lundberg, S:t Alme af Åbergsson, Franval af Ahlgren, hans syster af den unga aktrisen Hedvig Lagerqvist och hans mor af Ebba Morman. Tre betjänttyper utfördes af Schylander, Uttini och Berg.
