Sedan konung Gustaf III den 29 mars 1792 slutat sin oroliga och lysande men också tragiskt skiftande bana, uppsteg hans då ännu minderårige son, Gustaf IV Adolf, på Sveriges tron, och dennes farbror och förmyndare, hertig Karl, befann sig helt plötsligt, som han så ofta drömt, i besittning af makten. Han hemkallade genast sin förtrolige vän Reuterholm, som då vistades i Italien, och det dröjde ej länge, förrän hela världen började märka, att denne var Sveriges verklige regent.
Friherre Gustaf Adolf Reuterholm, född 1756, hade af sin far, en af frihetstidens märkligaste personligheter, fått i arf en outtröttlig arbetsförmåga och mycken kraftfullhet. Men en mer högfärdig, vidskeplig, hämndgirig och härsklysten statsman än han var har den svenska häfden näppeligen att framvisa. Han kunde aldrig förlåta Gustaf III revolutionen 1772, som störtade Mösspartiet och därmed också hans far, och hatet ökades, då Gustaf III ej ville skänka erkännande åt hans inbillade litterära förtjänster eller fann hans statsmannaegenskaper värda att tagas i anspråk. Efter 1789 års riksdag vistades Reuterholm mestadels utrikes, men med Gustaf III:s mord var
