150
emellertid, att orkestern kunde ha nyanserat bättre, och att solisterna i allmänhet sjöngo för långsamt. Till och med Karsten förebråddes att en och annan gång ha glömt den lågande häftigheten hos den karaktär han framställde och tagit ”ett steg ned till en vanlig älskares langurösa expression”. Man kinkade
Christoph Willibald Gluck.
äfven på balettmästaren och tyckte, att figuranternas dans saknade hvarje uttryck. ”Ser man ej nästan alltid på teatern gudar och vallhjon, väder och floder, hjältar och barn, prinsessor och pigor, greker och barbarer, otaheiter och svenskar dansa på ett och samma sätt? Blir icke denna monotoni, detta länge sedda och alltid återsedda slutligen rätt ledsamt? Är det icke möjligt att äfven i denna konst ha
