m:me Angelucci! Ingen Sebastiani! Hvarmed jag var rätt nöjd. Jag har hört dem en gång och kan därmed vara belåten. Det är ej röst utan fågelsång — och fula fåglar!”
Med några resande landsmän vann signoran däremot ett utomordentligt bifall, då de uppförde en liten operett ”Il brutto fortunato”. Denna pjäs gaf anledning till ett lustigt impromptu af skalden Oxenstierna. Kellgren brukade likna honom vid en elektrofor, som man ej kunde vidröra utan att framlocka gnistor. Ehuru hans infall voro mer lekande än sårande, undsluppo honom dock sådana, hvilkas udd var hvass. På en soaré hos dåvarande öfverhofmästarinnan, grefvinnan de la Gardie, för hvilken den storväxte, fule baron Bennet gjorde sin, som det påstods, framgångsrika kur, ifrågasatte man att öfverflytta stycket till svenska. Någon anmärkte därvid, att man då måste ändra titeln, ty hur skulle det låta, om man återgaf den med ”det lyckliga fula kreaturet”? Oxenstierna, som under samtalet suttit afsides och ritat af ett symönster, skref då på en papperslapp:
”Ehvad man ock må prata,
så öfversätts det lätt:
’La brotta fortunata’ —
’Du lycklige Bennet!’”
⁎
