174
och i en något oordnad toalett fastbundits vid ett träd, hvarvid några mindre vördnadsfulla repliker växlas. Detta uppväckte konungens högsta vrede, och truppen afskedades ögonblickligen genom ett kungligt bref af den 13 maj.
Äfven ett par italienare blefvo under Gustaf IV Adolfs tid anställda vid Kungliga teatern. Direktionen hade nämligen varit betänkt på att lifva Operans verksamhet genom sångpersonalens förstärkning, och sångmästaren Croelius utsändes för detta ändamål till Italien. Där engagerade han en kastratsångare Sebastiani och en signora Giulia Angelucci. Den förre kom emellertid aldrig att uppträda på scenen. Direktionen hade försport en allmännare motvilja mot personen och vågade därför icke släppa fram honom annat än vid några konserter. En recensent skref om honom: ”Med en hes stämma i de gröfre tonerna släpar han sig till de finare genom en jamning, som man måste ha ett modernt italienskt öra för att icke finna högst obehagligt.” Signora Angelucci var alldeles omöjlig som skådespelerska. Hon uppträdde endast en enda gång och gjorde då komplett fiasko. Som sångerska hade hon dock ganska stora förtjänster, ehuru rösten hvarken var stor eller fyllig, men hon hade den fullständigt i sitt våld och kunde göra med den hvad hon ville. Rullader, passager, löpningar och fioriturer förekommo därför i hennes sång ymnigare än den goda smaken medger. Det hände ej så sällan, att både rytm och melodi försvunno i grannlåterna. Erik Gustaf Geijer skrifver i ett bref, hvari han omtalar, att han varit på en Crusellkonsert: ”Ingen
