194
Och dock fanns det en hel del godt folk, som ansåg, att det egentligen icke skett någon så förfärligt stor skada genom denna stängning. De höllo före, att Operans konstnärliga nivå sjunkit ganska betydligt under de senare åren. Karsten hade visserligen ännu kvar sin sköna stämma, men de öfrigas röster voro betänkligt på retur, och trots all den stora förtjänst andre direktören, öfverste Nordforss, ådagalade, lutade hela operainstitutionen obestridligen mot sitt förfall. Mycket bidrog nog därtill, att den numera alldeles saknade den uppmuntran den fordom varit van att röna från högsta ort. Gustaf IV var ingen mecenat, men han hade säkerligen tolererat inrättningen, om han icke varit intagen af ett formligt hat mot själfva byggnaden. Det var ju där hans afgudade fader träffats af lönmördarens skott, och han kände sig formligen illamående, då han var tvungen att passera förbi densamma på sina färder till och från Haga och Drottningholm. Trolle-Wachtmeister berättar, att kungshusbyggnadsdirektionen under vintern 1807 anbefalldes yttra sig om sättet att använda operabyggnaden. Den föreslog då att inreda den åt Museum, Vetenskapsakademien eller Kungl. galleriet. Men detta behagade ej konungen. ”Jag ser knepet”, sade han under häftiga svordomar, ”de vilja vänta, tills jag ej mer är till, för att ge operor igen, men det ska', ta mig dj—n, intet operahus nå'nsin bli!” Och då han samma vinter, under sitt vanvettiga krig mot Napoleon, med hela hofvet vistades i Malmö, satte han sin länge närda plan i verkställighet. Genom en skrifvelse, dagtecknad den 16 mars, samma datum som attentatet mot
