och outrerad", Rosenstein påstod, att han "var detestabel", de Besche att han i hans tycke alltid var odräglig. Både Kellgren och Edelcrantz klaga öfver hans hårda och outrerade deklamation, och den senare fördömer till och med hans utförande af Stålfelts roll i "De okände" som dock räknades till hans bättre framställningar. Lika verksam han visade sig som aktör, lika flitig var han att för scenen öfversätta och bearbeta utländska arbeten och att sammanskrifva tillfällighetspjäser, prologer och efterspel. Ibland hann han med sex, till och med åtta stycken på ett år. Den där tiden, då allmänheten icke mycket sysselsatte sig med den utländska litteraturen, allra minst med den dramatiska, gick det ganska lätt att genom främmande styckens lokalisering, tillägg af en och annan figur, scenernas omkastning och replikernas omstufning här och där, få gälla såsom originalförfattare, och Björn begagnade sig ifrigt af denna förmån. Ibland råkade han dock illa ut i tidningarna för dessa tilltag. Men den för kritik ytterst känslige författaren och aktören var genast färdig med ett temperamentsfullt svar, såsom då han af slutade en uppsats med följande snärt: "Till er, mina värda medtäflare i imitation och öfversättning, må jag flicka in en liten apostille, lånad — om jag minns rätt — af Dorat: je tâcherai, mes chers confrères, de vivre heureux pour vous faire enrager." Karakteristiskt är det företal, hvarmed han inledde den tryckta upplagan af en sin öfversättning: "Jag använder mig i mitt fosterland utan förmätenhet och utan misströstan. Jag värderar allt slags uppmuntran, och, lycklig nog att ej så alldeles
Sida:Personne Svenska teatern 2.djvu/23
Utseende