sin talrika familj, bestående af hustru och tio barn. Han skulle där få spela från 1 maj till 1 oktober komedier, dramer och operetter, dock icke dem som gåfvos på skådeplatserna i staden. Teatern blef dock ej färdig förrän 1801, och privilegiet öfvergick efter hans död till änkan och barnen, af hvilka Isak 1810 erhöll personligt privilegium att öppna teater äfven inom hufvudstaden och där spela tre gånger i veckan: söndag, onsdag och lördag på åtskilliga billiga villkor. Skådeplatsen inrättades på dåvarande Barnhusgården, en i gamla Stockholm känd förlustelseplats, och den 21 april 1813 invigdes den under namn af ”Nya komiska teatern”. Kotzebue tyckes ha varit flitigt anlitad för repertoaren, och bland de spelande träffa vi mamsell Karolina Richter, som året därpå anställdes vid den kungliga scenen, hvilken hon sedan tillhörde långt in på 1860-talet under namnet fru Bock. Teatern rönte dock så ringa uppmuntran, att redan följande år den 20 mars sista spektaklet gafs, hvarvid uppfördes ”Den musikaliske skräddaren” med musik af Gaveaux och Kotzebues fyraaktsskådespel ”Grefven af Burgund”. Kort därefter dog Isak de Broen. Djurgårdsteatern fortfor däremot ända till 1863, då de Broenska privilegiet upphörde genom änkefru Wildners död, det sist kvarlefvande af Abraham de Broens barn. Byggnaden nedrefs, och ett nytt teaterhus uppfördes af ett därför bildadt bolag.
Vid tiden för kronprinsen Karl Johans ankomst till Sverige och öfvertagande af regeringen inträffade stora förändringar icke blott inom den politiska världen utan äfven inom teaterns trånga område. Det var ej allenast Operans framstående artister,
