224
samtid betraktades såsom Sveriges störste dramatiske skådespelare, ansågs Karsten vara den svenska operans ypperste representant. Bernhard von Beskow, Marianne Ehrenström, Nils Arfvidsson, Anders Lindeberg, Kristian Molbeck, m. fl. betyga alla, att han varit begåfvad med den skönaste stämma Sverige frambragt och tillika varit den förnämste dramatiske sångare vi ägt.
Hans maka öfverlefde honom i mer än tjugu år. Först vid 95 års ålder afled hon 1848, ömt vårdad i det gamla hemmet af en kvarlefvande son. En person, som känt henne under hennes äldre dagar, har sagt, att hon var ett förkroppsligande af hoftonen under tjusarkonungens dagar. Hon tog den med sig i grafven liksom Ludvig Filip sade sig göra med franska konungadömet. Det var en sällsam njutning att höra henne berätta om kungens menus plaisirs — och kungen i hennes mun utan tillägg af namn betydde alltid Gustaf III — , om hans favori Monvel och dylikt och då tillika se den fina dragningen i gummans mungipor och den milda skalkaktigheten i hennes ögon. Hur lifligt, hur målande framställde hon icke allt det lysande, det beundransvärda hon under sitt långa lif fått upplefva!
Talscenens på sin tid främste skådespelare, Abraham de Broen, skattade redan 1804 vid några och fyrtio års ålder åt förgängelsen. I det kungliga brefvet 1798 angående Stenborgska teaterns inlösen stadgades visserligen, att inga enskilda teatrar finge i Stockholm inrättas, men redan 1795 hade de Broen erhållit privilegium att bygga en teater på Djurgården på grund af de svårigheter han hade att underhålla
