Sida:Personne Svenska teatern 2.djvu/235

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
227

försvann samma år från den kungliga scenen. Schylander, den ryktbare framställaren af den tidens käringroller: fru Slammerström, fru Etternäbb, mor Bobi, friherrinnan Torrved och hvad de allt hette, dog året efter Widerberg eller 1811 och lämnade efter sig vid teatern ett tomrum, som helt säkert aldrig blef riktigt fylldt. Herman Kullberg ägnade vid begrafningen i Klara kyrka åt hans minne ett kväde, som där af sjöngs, hvari det bland annat hette:

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
”Med kindens purpurfärg och prydd med silfverhåren,
en bild af vintern och af våren,
sköt snillets stråle ur dess blick,
och i dess mun hvart ord en egen tjuskraft fick
att lifvets tyngd och hjärtats kval förjaga.
Han syntes född att den nation behaga,
hvars bifall han i alla tider vann;
Och världen ganska få utaf hans likar känner,
som ägt så många sanna vänner,
och som så väl förtjänt att saknad bli som han.”

Fredrika Löf visade sig under de senare åren sällan på scenen och då endast i en af sina gamla glansroller, drottning Kristina: sista gången vid galaspektaklet för tronföljaren Karl August. Vid detta tillfälle hade Leopold till prinsens ära skrifvit verser, hvilka inpassats i själfva pjäsen. Innan Kellgrens skådespel började, gick von Engeström in i kungliga foajén och underrättade drottningen om det ställe, där dessa verser förekommo med begäran, att hon ville börja applåderna, emedan ingen annan annars vågade göra det. Emellertid misstog sig drottningen om stället och applåderade i stället följande passus: