yttrade Hagberg: ”Det gifves icke i naturen något ljus utan skugga. Själfva solen har fläckar. Friherre Edelcrantz kunde icke vara lottlös i de mänskliga bristernas arf, ty det är gemensamt för alla.” Hvilka fel man än kunde tillvita honom, icke var det otacksamhet. Till en hyllning åt sin kunglige beskyddare hade han på väggen i entrérummet på ”Skuggan” låtit rista följande verser, Gustaf den tredjes dödsdag den 29 mars:
”Gråt sanning, snille, konst er skyddsgud och er vän!
Din lager, Svea, gå att i cypress förbyta!
Vänd, mänsklighet, din syn från jordens sorgsna yta!
Split, själfsvåld, grymhet, hat far bort att härja den!
Och du, som af Hans hand en längtad fristad vann
vid lifvets afton, frälst för yra skiftens vindar,
i Skuggan lyckligt gömd, betäckt af egna lindar,
gråt, tysta tacksamhet! gråt din välgärningsman!”
Edelcrantz dog 1821. Då han icke efterlämnade
några arfvingar till sitt namn, krossades vid båren
hans sköldemärke af statsrådet grefve Gustaf
Lagerbjelke, som i ett af kraftfull vältalighet formadt tal
tolkade hans utmärkta förtjänster. Vitterheten och
de sköna konsterna framburo i helgedomen en
tacksam gärd åt hans stoft, och de närvarande ägnade
hans minne vördnadens, högaktningens och
vänskapens tårar.
Den närmast följande tiden, då Operans verksamhet återupplifvades, och de kungliga scenerna under en rad af dugande styresmän höjde sig till en glans, som erinrade om Gustaf den tredjes lysande tidehvarf, står i samband med Karl Johans ankomst
