236
medlen i statskontoret, men efter hvad handlingarna utvisade, endast lämnat kamreraren en ganska liten del däraf. Kommittén yttrade slutligen, att den ej liksom direktören kunde berömma sig af att ha uppoffrat, hvad lifvet har dyrbarast, ty den ansåg det vara heder och ära. Så sjuk var saken, att direktören eller hans beskyddare ej vågade för detta grofva tillmäle låta tilltala kommitterade, som läto trycka handlingarna. Tvisten räckte i flera år. Slutligen blef direktören af kammarrätten dömd att betala 13,500 r:dr. Domens riktighet var så klar, att den ej kunde häfvas å högre ort. En del betalade han själf, det öfriga lär ha blifvit betaldt af konungen eller af allmänna medel.
Öfverhofpredikanten, professor Karl Peter Hagberg, säger i sitt minnestal öfver honom, att ”hans teaterförvaltning, trägen och mödosam, var förenad med bekymmer, som följde honom till grafven. Det skall likväl aldrig någon tid kunna bestridas, att han var upplifvad af ett varmt nit för dramatikens fullkomning i alla dess utgreningar, att han var en upplyst och djup kännare af alla de särskilda ämnen, som angå scenen, och af alla de vackra konster, som därmed äro närmast besläktade, att han sökte bilda och leda allmänna omdömet, rena och stadga smaken, uppmuntra snillet och talangerna, afvisa odugligheten, häfva missbruken, näpsa själfsvåldet och befrämja ordningen. Såsom styresman bibehöll han aktning och lydnad genom allvarsamhet och rättvisa. Driftig och verksam fortskyndade han ärendenas gång. Utan anseende till personen yttrade han fritt sin öfvertygelse.” Mot slutet af sitt minnestal
