40
sina kamrater och låtit spektaklet vänta på sig en timme.” Änkedrottningen återgafs af fru Ljungström, de la Gardie af Widerberg, färjkarlen af de Broen, hans syster af Schylander, hans dotter af Inga Åberg, Lars Sparre af Uttini och Märta Banér af Maria Franck. En femaktsdram, som däremot hade stor framgång, var Kotzebues ”Den okände sonen” (Das Kind der Liebe) i Euréns öfversättning med Ahlgren i titelrollen och de Broen såsom öfverste Wildenheim, hvilken senare ”pressade tårar af rörelse och beundran ur åskådarnas ögon”, efter hvad Marianne Ehrenström intygar. Stycket öfverflödar af dels sant gripande, dels öfverdrifvet sentimentala scener, men publiken räddades från att alldeles smälta bort i tårar genom uppträdandet af en ung friare till öfverstens dotter, en grefve Gyllenparfym, spelad af Hjortsberg, i hvars person författaren tecknat en af den tidens äckliga eleganter, en verkligen högst komisk figur, som blifvit ”envelopperad i en labyrint af förlägenhet”, ”strandsatt execrabelt”, därför att hans ”homme de chambre, den nötaktiga människan” glömt taga med en ”incomparable pot med pomada, som kommit tout droit från Paris”. Af Kotzebue gafs äfven komedien ”Papegojan”, framförd redan dagen därefter på Munkbroteatern i en af Björn öfversatt och ”förändrad” upplaga med den förbättrade titeln ”Papegojan eller Älska far och fosterland”, och de bägge scenerna täflade sedan under ett par års tid att locka publiken åse denna naivt känslosamma skapelse. En pjäs, som väckte allmänhetens lifligaste intresse, var den i oktober gifna, af Olof Kexél från franskan öfversatta
