54
Madrid samt "en af rikets herrar". För att vara fullkomligt anonym, hade han öfvertalat den unge kunglige arkitekten Ture Wennberg att utge sig såsom författare, och hans namn står äfven utsatt på den tryckta pjäsen äfvensom i alla teateralmanackor från senare tider. Ehuru effektfulla scener icke saknas, är dock kompositionen svag och dialogen svulstig. Publiken fann dramen långtrådig, och den gafs ej mer än några få gånger. Samma oblida öde rönte ett par andra femaktspjäser. Bättre lycka hade skalden och filosofie magistern Karl Johan Lindegren med sin komedi "Den blinde älskaren", där hjälten, spelad af Hjortsberg, en ursprungligen lättsinnig baron med godt hjärta, låtsar sig vara blind för att pröfva styrkan af sin utkorades kärlek, och än mer med treaktsdramen "Den försonade fadern", som blef i hög grad omtyckt af publiken och gafs öfver sjuttio gånger. Stycket, hvilket i Rousseauansk stil beprisar "hjärtats dygd", behandlar brytningen mellan en far, öfverste Stjernbloss, spelad af Uttini, och dennes förrymda dotter, Fredrika Löf, som gift sig mot hans vilja, intill dess hennes man, en målare, Andreas Widerberg, med sina rörande taflor lyckas beveka faderns hjärta. Till styckets framgång bidrogo för öfrigt de Broen såsom general Eldhjelm, Hjortsberg såsom en bror till den unga frun, och Schylander såsom majorskan Högfeldt, en syster till öfversten. Det var dediceradt till hertigen-regenten:
"Djupt i skuggan — fjärran ifrån Dig,
Prins! likt blomman kan ej snillet trifvas,
växer långsamt — mattas — sänker sig,
om det ej af Dina blickar lifvas." Etc. etc.
