dito rättnu säga ingenting, ehuru de bägge spela väl, den förre sjunger mästerligen, och den senare har en den skönaste diktion. Skada att herr Åbergsson ej har nog stark röst för sången, ty då vore han alldeles superieur på sin teater.” Såsom vi längre fram få se, blef Åbergsson en af den kungliga scenens förnämsta prydnader.
⁎
Under 1795 utvecklade Dramatiska teatern en liflig verksamhet. Då gafs bland annat femaktsdramen ”Landtpresten i Wakefield”, efter Goldsmiths roman bearbetad af Stridsberg, ett stycke där det finns godt om starka scener, bedrägeri, enlevering, hemligt giftermål, förklädningar, skurkar i mängd samt till och med en eldsvåda. Doktor Primrose och hans hustru spelades af de Broen och fru Morman, och lord Tornhill af Hjortsberg. Såsom den genompiskade bofven Jenkinson skapade Waltman en af sina allra bästa typer. Kort efteråt lyckades han återigen knipa publiken i den franska femaktskomedien ”Den unge filosofen” under skepnad af den snåle krögaren Tappman, som under ett oupphörligt pratande drack ur för gästerna det vin de betalt. Filosofen spelades af Hjortsberg och naturalisten af Schylander, styckets öfversättare. På våren uppfördes i konungens närvaro en svensk originaldram i fyra akter, ”Fale Bure” med Widerberg i titelrollen, af den såsom bokälskare och vitterlekare kände teatervännen, dåvarande kaptenlöjtnanten grefve Jakob de la Gardie, sedermera minister i Wien och
