hans allra klenaste produkter. "Sargines eller Kärlekens fosterson" af Monvel med musik af Dalayrac, ett särdeles effektfullt stycke, uppsatt med stora kostnader i dekorationer och kostymer från Filip Augusts tid, gick tio gånger, och "Italienskan i London" med musik af Cimarosa, ett af denne snillrike kompositörs förträffligaste arbeten, hann ej gifvas mer än fyra gånger, och ehuru det under de närmaste åren återupptogs på spellistan, nådde det ej fram längre än till femton representationer. Till dessa motgångar kom äfven den, att Eleonora Säfström under sommaren af någon anledning blef osams med sin direktör och på hösten öfvergick till Dramatiska teatern, där hon i november debuterade såsom Amalia i "Verldsförakt och ånger" och kort därefter i grefvinnan Walltrons roll. Följande år underskref hon kontrakt med Kungliga teatern mot en lön af fyrahundra riksdaler jämte flitpengar och recett. Året 1795 såg alltså hotande nog ut för Stenborg, men han räddades genom misshällighet och bråk på annat håll.
I föregående del af dessa teateranteckningar har jag utförligt talat om den framstående aktören vid Kungliga teatern Johan Samuel Ahlgren, om hans ståtliga yttre och hans välljudande stämma, men äfven om att han var en stor krångelmakare, som ofta låg i tvist med sina förmän och kamrater, något som var allmänt kändt och icke så litet inverkade på hans medborgerliga anseende. I december 1792 hade han af hertigen-regenten fått kunglig fullmakt såsom "hofkvartermästare", och denna nåd hade stigit honom så åt hufvudet, att han ansåg sig nästan jämbördig med sin chef, friherre Klas Rålamb, och
