Sida:Personne Svenska teatern 2.djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
59

Frankrike säges ha varit anledningen till afskaffandet af dödsstraff för desertering, och författaren lär på sin drottnings begäran sedermera ha mildrat slutscenen. I denna form blef den äfven hos oss framställd. Titelrollen spelades då af Björn och Clary af Eleonora Säfström. I annonsen om nu ifrågavarande repris hette det, att "herr Ahlgren af vänskap för direktören" lofvat spela Durimel, samt att herr Stenborg själf skulle utföra Saint-Francs roll. Ahlgren mottogs af publiken med lifliga bifallsyttringar, och då under pjäsen flera repliker häntydde på hvad som händt, förnyades handklappningarna från alla håll. Gästspelet fortsattes på hösten, och han utförde då äfven lord Clarendon i Beaumarchais' "Eugenie", hvars egentliga märkvärdighet består i, att genom det stycket namnet "dram" 1767 kom i bruk för moraliserande sensationsstycken. 1824 togs det upp på Kungliga teatern i öfversättning af Lars Hjortsberg, som där excellerade i baron Hartleys roll.

Men det var icke endast Samuel Ahlgrens stora talang Stenborg det året fick draga fördel af. Äfven fru Marcadet kom i konflikt med teaterdirektionen af numera okänd anledning och öfvergick på hösten till Munkbroteatern. Ahlgren fick därigenom en sig fullt värdig motspelerska i dramerna, och Stenborgs trupp en lysande förstärkning. Det första gemensamma uppträdandet af de bägge artisterna ägde rum den 3 oktober i fyraaktsdramen "Montrose och Amelie", hvilken redan i Björns öfversättning därstädes gifvits 1789. Händelsen tilldrager sig under Cromwells tid. En af konungens anhängare, Montrose, har i hemlighet återvändt för att få träffa sin