kejsarinnan Katarina, då han bröt den tillämnade förlofningen med den ryska storfurstinnan, den äldsta af Katarina II:s sondöttrar, den vackra och intagande Alexandrina. Men äfven hans ungdom, hans faders öde, hans allvar och högsinthet jämte det missnöje, som mer och mer väckts mot förmyndarstyrelsen, gjorde, att han genast möttes af en sympati, som ökades genom hans arbetsamhet och hans motvilja mot lyx och öfverflöd. Allmänheten var i början okunnig om hans olyckliga anlag. Man gladdes åt hans gudsfruktan, hans sparsamhet, hans rena seder, och att han ej ägde snille ansågo många till och med såsom en borgen för en lugn och fredlig regering. Hans oerhörda envishet och halsstarrighet betraktades såsom karaktärsfasthet och hans gränslösa högmod såsom en vacker känsla af hans höga plikter. Den hatade Reuterholms omedelbara aflägsnande ökade icke litet konungens popularitet. Svenska akademien anmodades fortsätta sina afbrutna sammankomster, hvilken tilldragelse Johan Gabriel Oxenstierna firade i ett längre skaldekväde, där det bland annat heter:
"Hur älskad känns af dem den fristad ej igen,
dit han dem återfört att fordna yrken lyda,
förädla smakens språk, försköna visheten,
berömma hjältars värf och sedeläran pryda."
Teatrarna tillerkändes åter den af förmyndarstyrelsen dem fråntagna rättigheten att spela på sön- och helgdagar, men då hans religionslärare, den ortodoxe hofpredikanten sedermera biskopen Flodin, med anledning däraf gjorde honom föreställningar,
