Sida:Personne Svenska teatern 2.djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

86

spel och dryckjom. Till framgången bidrog äfven Schylander genom sin roliga framställning af den pratsjuka fru Slammerström. Ganska gynsamt mottogs äfven Monvels hemska fyraaktsdram "Klosteroffren" i öfversättning af Samuel Ahlgren. Stycket är ett våldsamt angrepp mot de andliga ordnarna, där man, som en af de uppträdande yttrar, "predikar egennyttan som behof, lögnen som nödvändighet och skrymteri som lag", och hvilkas ränker och sedeslöshet författaren ställer vid skampålen. I egenskap af biktfar åt den rika och fåfänga fru S:t Alban öfvertalar pater Nicolas denna att tvinga sin dotter Eugenie ingå i ett nunnekloster, på det att deras rikedomar sedermera skulle tillfalla kyrkan. Samtidigt vill han främja sina egna afsikter på flickan, ty hans kloster skiljes från hennes endast genom en mur, under hvilken finnes gräfd en hemlig gång. Sedan Eugenie med förakt afvisat paterns närmande, smider denne med nunneklostrets abbedissa en komplott mot Eugenie. Hon utgifves som död, och man begrafver en tom kista, under det hon själf nedföres i evigt fängelse till ett underjordiskt hvalf. Emellertid älskar Eugenie och älskas tillbaka af en ung Dorval, med hvilken hon vid pjäsens början skulle ingå giftermål. Vid underrättelsen om hennes död blir han utom sig af förtviflan och ingår såsom novis i pater Nicolas' dominikanerkloster. Efter en följd af händelser inspärrar den ränkfulle patern äfven Dorval i ett underjordiskt hvalf, och sista akten visar tvenne fängelsehålor bredvid hvarandra. I den ena ligger Eugenie utsträckt på en matta med en sten till hufvudgärd, i enlighet med rollens föreskrift