blek, aftynad, döende, med bart hufvud och löst hängande hår, iklädd en hvit, mycket söndrig klänning. I den andra hålan införes Dorval. Genom en mängd underbara tillfälligheter lyckas han genombryta muren, de älskande falla i hvarandras armar, och deras vänner komma i rätta ögonblicket för att rädda dem från munkarna och återföra dem till friheten och lifvet. Stycket var skrifvet helt och hållet i tidens smak: sentimentala utgjutelser på ett högtrafvande språk, skurkar utan ett enda förmildrande drag och hjältar utan en enda fläck. Eugenie spelades af Fredrika Löf, som lär ha varit förträfflig i den svåra rollen, och såsom Dorval hade den unge Cederholm en af sina första och bästa uppgifter. Den ryslige bofven pater Nicolas räknades till Uttinis förnämsta skapelser, där hans magra ansikte och lifliga mimik åstadkom en förträfflig verkan. Journalen yttrade om pjäsen, att ehuru planen ej är invecklad, är den dock full af intresse, samt att karaktärerna äro mästerligt tecknade, i synnerhet Dorvals och paterns. Mot öfversättningen har han åtskilligt att anmärka, men tillägger, att man bör "sätta värde på herr Ahlgrens bemödande att öfverflytta detta sköna stycke på svensk teater, så mycket mera, som vi äro i ett verkligt behof af goda dramer i stället för de jämmerfulla farser, hvilka hittills på en och annan teater usurperat detta namn".
På hösten 1797 deltogo de Kungliga teatrarna i de festligheter, som ägde rum med anledning af konungens förmälning med den fagra prinsessan Fredrika Dorotea Vilhelmina af Baden. Den 10 oktober landsteg hon i Karlskrona, hvarifrån hon under
