Hoppa till innehållet

Sida:Personne Svenska teatern 3.djvu/104

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

96

Friherrinnan von Knorring, som såg henne i dessa uppgifter, skrifver därom i en af sina berättelser: ”Man kan icke föreställa sig något mera hjärtslitande än denna moderns sorg, särdeles när dödens ängel fattar äfven det sista, det yngsta barnet. Detta framställdes af konstnärinnans egen sexårige son, och ypperligt visste detta lilla barn att iakttaga den passiva och fullkomligt neutrala karaktär, som döden ger åt de kroppsliga öfverlefvorna, under alla moderns smekningar och försök att åter upplifva det. I förtviflan öfver fruktlösheten af sina bemödanden kastade hon en blick mot höjden, kanske den sista bönen, hvarunder gossen liksom hängde öfver hennes ena arm, och detta var så mästerligt utfördt af både moder och barn, att jag ville se den, hvars öga därvid förblef tårfritt. — Sedan draperade hon sig och koketterade på allt sätt såsom den unga världsliga Magdalena, och strax efteråt fingo vi skåda den botfärdiga. Hon developperade här en otänkbar skicklighet att hastigt och väl med en schal costumera sig på många manér och visa sig i mångfaldiga högst behagliga attityder, det var onekligt. Hon visade sig till sist som en sfinx och var då, som Emilie sade, alldeles fullkomligt lik handtaget på mammas hvita Rörstrands-porslinsformar.”

Några af dessa berömda artister blefvo anmodade att genast efter sin ankomst till Stockholm uppträda på slottet, innan de ännu haft tillfälle att visa sig för allmänheten. På konungens födelsedag den 7 oktober utförde sålunda den nyss från S:t Petersburg anlända fru Hendel-Schütz en serie af