salong, som ägnade mästaren ett oändligt jubel. Den utomordentliga sammanväfnad mellan tragiskt och komiskt, som där förefinnes, och som gör operan till ett unikum, ställer Mozart som dramatisk karaktärsskildrare vid sidan af Shakspere. Trots framgången i Prag föll operan igenom påföljande vår i Wien, till den grad hade den italienska operan betagit wienarna. ”Det där är ingen föda för mina wienares tänder”, förklarade kejsar Josef. ”Åh, låt dem bara få tid att tugga”, inföll Mozart, då man berättade honom, hvad kejsaren sagt. Tio år senare yttrade Goethe: ”Denna pjäs står alldeles isolerad, och genom Mozarts död är allt hopp om något liknande förintadt.”
Vid premiären i Stockholm utfördes titelpartiet af Edouard Du Puy och blef den roll, hvari han mest hänförde sin samtid. Han spelade den med den konstnärlighet och den ridderliga finess, parad med lättsinne och öfverdåd, utan hvilken denna karaktärsmålning aldrig gör det intryck den skall och bör göra, och en stor del af den effekt denna ”operornas opera” framkallade måste skrifvas på Du Puys räkning. Han ingöt i hjältens personlighet allt hvad som fanns utmärkande hos honom själf, säger en bedömare, den obändiga kraften, det sjudande varma blodet, som ledde till öfverilningar och lättfärdighet, det stolta trotset, som här blef titaniskt, den oemotståndliga älskvärdheten, som icke visste af annat än segrar, och den ridderliga elegans, som adlade äfven förvillelserna, och på detta sätt blef han i sin samtids ögon idealet för den don Juan, som Mozart målat i toner. Hans öfverlägsenhet
