in i helvetet. Men stycket är långt ifrån att vara en tragedi, det är endast en käringsaga, en pöbelhistoria, som kan sättas i jämnbredd med historien om pintorparfrun. Obegripligt är, att en sådan komponist som Mozart kunnat förmås att skrifva så förträfflig musik till ett så vidunderligt stycke. Att öfversättaren användt så mycket arbete, och sin erkända poetiska talang på ett så elakt stycke, ett sammelsurium af orimligheter, för musikens skull, är en af de större komplimanger, som kan göras kompositören.” Öfversättaren själf, operans andre direktör, öfverste Nordforss, ansåg sig behöfva till den tryckta texten foga följande anmärkning: ”Det är lätt att finna, att svenska öfversättningen af närvarande, mot sannolikhet, smak och de flesta teaterregler felande pjäs icke kunnat komma att af trycket utgifvas, om det ej varit för att uppfylla de åskådares önskan, som, intagna af den förträffliga och öfver hela Europa berömda musiken till stycket, åstunda känna innehållet af orden till sången, hvilket vid representationerna svårligen kan inhämtas.” Helvetesscenen fortfor att gifvas ända till den 21 februari 1855, då teaterchefen baron Knut Bonde tog bort den. Några representationer senare, den 12 april, ersattes den af sextetten i slutet af operan, sjungen af Ottavio, Anna, Elvira, Leporello, Mazetto och Zerlina. Musiken slår öfver i ett presto, hvarunder de sex personerna ge tillkänna sin glädje öfver förrädarens och förförarens undergång, en scen som öfverensstämmer med det Mozartska tidehvarfvets smak och genom sin lifsglada stämning bidrager att fastslå verket som en komisk opera.
