skådespelen af Jünger, Iffland och Schröder, m. fl. voro fortfarande okända för den kungliga svenska scenen. Lessing fick man endast skåda på elevuppvisningen 1817, då ”Minna von Barnhelm” gafs tvenne gånger af de unga konstadepterna. För öfrigt passerade hela den urgamla repertoaren revy ifrån Voltaires femaktstragedi ”Merope”, som i en ny, förträfflig öfversättning af Valerius uppfördes ett par gånger, ända ned till parodifarsen ”Iphigenie den andra”, hvilken med mera framgång höll repertoaren. Ingen af de nya dramerna, lustspelen eller femaktskomedierna på vers funno någon varaktigare nåd inför publiken med undantag af Kotzebues fyraaktslustspel ”De tyska småstadsboerne” med Lars Hjortsberg såsom borgmästaren, och Monvels versifierade treaktskomedi ”Den häftige friaren” med Hjortsberg i titelrollen och fruarna Charlotte Erikson-Wikström och Karolina Kuhlman-Åbergsson såsom de förtjusande damerna. Den rysansvärda dramen ”Jean Calas”, där Hjortsberg hade en af sina bästa roller, gick icke mer än fem gånger. Destouches’ komedi ”Den högfärdige”, som gafs första gången på Hjortsbergs recett med honom och Åbergsson i de förnämsta rollerna, gick sju gånger. Tragedien ”Beverlei eller Spelsjukan” i ny öfversättning med herr och fru Åbergsson och Cederholm i hufvudrollerna nådde under årens lopp upp till fjorton representationer. Mera framgång hade dramerna ”Jenny Mortimer eller Röfvarbandet i skottska bergen” med körer, melodramer och dans, samt ”Hartford och Sally” af Zchokke, en hjärterörande historia om en lords unge son, som under faderns
