Intåget i hufvudstaden var bestämdt till den 1 november, men emedan det var den afsatte konungens födelsedag, afböjde prinsen detsamma af grannlagenhetsskäl, och det ägde i stället rum påföljande dag. Han åkte då i en vagn dragen af åtta hästar. Vid tullen mötte honom öfverståthållaren med magistraten och de femtio äldste, och sedan var den folkvänlige fursten hela vägen ett ständigt föremål för allmänhetens välkomsthälsningar och glädjeutbrott. Ingen, som såg hans välvilliga ansikte, den uttrycksfulla minen och den genomträngande blicken, kunde någonsin förgäta det. Den sextioårige Johan Gabriel Oxenstierna, "Skördarnas" och "Dagsstundernas" skald, skrifver den 1 november 1810 till Jan Henning Gyllenborg efter att för första gången ha råkat prinsen: "Han har ett ovanligt starkt ansikte, men med douceur, och är i sätt och manér så aimable, att han återkallar Gustaf III:s societets egenskaper." Det sista uttrycket är betecknande, ty inom de aristokratiska sällskapskretsar, som Oxenstierna tillhörde, hade man alltsedan tjusarkonungens död lefvat på minnena från hans hof. Äfven änkedrottningen, för hvilken prinsen på aftonen den 2 november presenterades, fann under ett timslångt samtal en märkvärdig likhet mellan honom och "salig kungen". Till och med den skarpsynte, kritiske Gustaf Maurits Armfelt skrifver i ett bref af den 10 december samma år: "I sällskaper, där jag flera aftnar varit tillsammans med prinsen, påminner han på ett obegripligt sätt om Gustaf III. Han talar gärna och väl, äger i hög grad gåfvan att berätta samt är utmärkt uppmärksam och artig." Madame
