18
början af oktober tillförordnades han, såsom nyss sades, att vara förste direktör för Kongl. Maj:ts hofkapell och spektakler. Det var minsann ingen lätt uppgift han då fick att på mindre än en månad söka förverkliga Karl XIII:s länge närda önskan att åter på scenen få upp "Gustaf Vasa", den präktigaste opera som då ännu varit sedd i Sverige. Det af Gustaf IV Adolf 1806 stängda Operahuset hade visserligen sedan 1809 hunnit nödtorftigt repareras, hvad salong och scen beträffar, efter att ha användts till kasern, men kostymerna voro förstörda, och en stor del af dekorationerna fördärfvade af takdropp eller rentaf bortstulna. Därtill kom, att kören och baletten voro skingrade, och orkestermedlemmarnas antal förminskadt till den lilla återstod, som behöfdes för de små operetterna på Arsenalsteatern. Emellertid åtogo sig Kristofer Karsten och Karolina Müller välvilligt sina forna glansroller, och Hedvig Koersner, född Hjortsberg, Operans förtjusande förutvarande premiärdansös, lofvade att med sin konst förhöja bägge aftnarnas festligheter. Man fiffade upp Desprez’ berömda dekorationer, hvaribland rikssalen på Stockholms slott i synnerhet var mästerlig, och de togo sig alltjämt lika storartade ut som fordom. Sin ställning som öfverståthållare begagnade Skjöldebrand för att genom polisens hjälp uppspåra och hopsamla dem, som ännu kunde användas af de forna kör- och balettstaterna, och orkestern kompletterades genom amatörer. På sådant sätt lyckades han att till den bestämda dagen arrangera det hela ganska förtjänstfullt för en kostnad af endast tretusen riksdaler.
Då man ej kunde hinna komponera och inöfva
