Sida:Personne Svenska teatern 3.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

46

både för teatern och för lilla Frösslind. Redan i de första scenerna väckte hon publikens intresse, hvilket mer och mer ökades under pjäsens gång. När hon sjöng den ljufva och intagande romansen i första akten och vid orden

"Gud skall ändå helt visst bevara
den stackars lilla Cendrillon"

med blicken riktad mot höjden ej kunde återhålla sina tårar, blef en applåd blandad med bravorop så långvarig, att man den tiden icke ofta hört maken. I andra aktens slut har Cendrillon åter några kupletter att sjunga, under hvilka hon dansar, och så täckt och graciöst utan all affektation utförde hon detta, att det starka bifallet då förnyades liksom äfven efter sista akten. Skjöldebrand berättar i sina memoarer, att drottningen, då han efter spektaklets slut ledsagade henne till hennes vagn, yttrade: "Nå, det gick ändå inte så illa, som jag trodde", och han tillägger, att vår svenska Cendrillon spelade rollen sannare och naturligare än den franska aktrisen.

Två af Elise Frösslinds elevkamrater, Sofia Thunberg och Justine Wässelius, spelade Cendrillons systrar med mycket bifall, och i synnerhet den förra glänste med sin ypperliga sångkonst. Flickornas far, baronen af Monte Fiascone, utfördes af Brooman, den store astrologen af Fredrik Kinmanson, prinsen af Åbergsson och hans narraktige väpnare af Deland, som var särdeles rolig, då han blir utklädd till regerande furste. Enligt mångas samstämmiga omdöme var "Cendrillon" det stycke, som på alla händer spelades bäst af hela den dåtida repertoaren. Då det