Sida:Personne Svenska teatern 3.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
55

morens kärleksyra, slafvarnas dans till klockspelets pingel, allt detta behärskadt af Sarastros vishet och tolkadt i Mozarts sublima toner — det måste göra ett storartadt intryck i synnerhet på den tidens publik, som var mera naiv än vår. Den kände också effekten af dess trollmakt, och operan vann ett allmänt bifall, som under tidernas lopp ingalunda förminskats. Den har på vår scen gått inemot fyrahundra gånger. Nattens drottnings svåra parti hade man anförtrott åt den unga eleven Sofia Thunberg. Hon hade ursprungligen en ovanligt djup och fyllig altröst, som under den skicklige sångläraren Stielers ledning genom ihärdig flit förvandlades till en sopran, så att hon kunde göra en stackatolöpning på två oktaver upp till trestrukna c. Sedan hon med stort bifall sjungit Clorinda i Cendrillon, öfvertalades förste direktören af kapellmästaren Eggert, som fått "Trollflöjten" till sin afskedsrecett, att låta henne utföra de halsbrytande fioriturerna, utan att en enda not däri transponerades eller ändrades, ehuru de gå upp ända till trestrukna f, hvilket farliga experiment lyckades öfver all förmodan, och detta parti blef allt framgent hennes triumfroll. En storm af applåder från salongen åtföljde alltid den stora arian. 1813 fick hon aktriskontrakt och gifte sig då med den sedan så framstående komikern Per Sevelin. Under en tjugufemårig konstnärsbana utförde fru Sevelin de förnämsta partierna i Mozarts, Webers, Rossinis m. fl. operor. Hon sjöng äfven med bifall på Kungliga teatern i Köpenhamn 1819 och på Stadtteatern i Hamburg. Nattens drottning utförde hon ännu på sin afskedsrecett 1837, då hon utnämndes till