Om operan sålunda började återuppblomstra, ehuru den tedde sig endast som en svag skugga af hvad den var under Gustaf den tredjes dagar, förföll däremot talscenen på ett högst betänkligt sätt, och den har säkerligen aldrig befunnit sig på en så låg nivå, hvad repertoaren beträffar, som under dessa år, och dock var personalen ingalunda dålig. Förlusten af de Broen och Widerberg kunde visserligen icke ersättas, men där funnos dock åtskilliga betydande förmågor. Främst bland dem stod Lars Hjortsberg, som utom sin utmärkta komiska talang och beundransvärda mimik äfven kunde återgifva ädla karaktärsroller. Näst honom var Louis Deland publikens älskling, ehuru han emellanåt öfverdref och hade den egendomliga svagheten att nästan alltid uppträda i stoppning. Goda komiska aktörer voro för öfrigt John Brooman, Karl Fredrik Berg och den unge Sevelin. En af de mest ansedda skådespelarna var Ahlgren, som framställde de äldre rollerna inom skådespelet och dramen, liksom Cederholm återgaf de yngre t ex. Rudolf i ”Korsfararne”. Särdeles ypperlig inom den finare komedien var Gustaf Åbergsson, som därtill hade en bra sångröst. Talscenens förnämsta kvinnliga kraft var fru Kristina Ruckman, född Franck, den enda tragiska skådespelerska teatern då ägde, ehuru hon dåmera endast utförde äldre roller och undantagsvis några af de yngre såsom t. ex. Zima i ”Mohrerne i Spanien”. Hon spelade med djup känsla och mycken kraft samt hade ett utmärkt herravälde öfver sin mimik. Måhända kunde man förebrå henne, att hon emellanåt offrade väl mycket åt det öfverspända
