sig så till sin fördel, spelat och sjungit med så mycken natur, sanning och naivitet.
Alltifrån den ohyggliga natten, då Gustaf III mördades, hade alla offentliga maskeradbaler varit inställda såväl i Stockholm som i det öfriga Sverige. Baron Åkerhielm beslöt nu att för teaterkassans välbehöfliga riktande söka återupplifva dessa nöjen och gaf den 16 november 1821 den första operamaskeraden efter närmare trettio års förlopp. Anordningarna voro desamma som på Gustaf III:s tid och förblefvo ungefär likadana ännu vid de sista operamaskeraderna under Oskar II:s regering. Ett golf var lagdt öfver amfiteatern, parterren och orkestern, där det sammanfogats med scenens tiljor till en enda ofantlig dansbana. Våningen åt torget var i samma skick som den 16 mars 1792, och för dem, som deltogo i bägge dessa maskerader, måtte det varit något hemskt i denna påminnelse om flydda tider. Inträdesbiljetten kostade 1 rdr 16 sk. bko, och då fick man äfven tillträde till tredje, fjärde och femte raderna, så långt utrymmet medgaf. Abonnerade biljetter till första och andra radens loger funnos också för 2 rdr bko stycket med fri entré till balsalen. Nyfikenheten hade ditlockat omkring tvåtusen personer, och salong och loger voro öfverfyllda. Det oaktadt syntes ganska få karaktärsmasker. Nyhetens behag skänkte lif och rörelse åt tillställningen, dansen gick raskt undan trots den oerhörda trängseln, och balen aflopp muntrare och anständigare, än man kunnat vänta.
