98
Susannas F-dursaria har ingen annan däri gjort, hvarken Julie Berwald eller ens Jenny Lind, hur öfverlägsna de än voro henne i studium och dramatisk talang.
”Gustaf Vasa”, svenska nationens käraste skådespel, fick man återse fredagen den 6 april. Gustaf och Kristian tyrann hade fått nya kostymer, dekorationerna voro förbättrade, och nya harnesk och hjälmar hade anskaffats. ”Af allt från den gamla tiden torde Kellgrens text och första hofdamens strumpor vara det enda, som påtagligen är i behåll”, säger en kritiker. Lindman var i början litet försagd som Gustaf, men spelade upp sig under aftonens lopp. Lindström sjöng och spelade tyrannen bra, Kinmanson var värdig och kraftfull som Norrby, och Sofia Sevelin en god Kristina Gyllenstierna. Publiken visade en stormande förtjusning och begärde i sin entusiasm folksången efter spektaklets slut.
I oktober bereddes musikkännarna en stor njutning, då ”Vattendragaren” återupptogs på repertoaren. Uvertyren gafs mästerligt och erhöll starka applåder. ”Cherubini själf”, säger Stockholmsposten, ”skulle varit belåten att höra sitt genialiska verk på detta sätt uppföras och senteras, men om han skulle sagt detsamma om sångpartierna blir en annan fråga. Herr Brooman sjöng som man väntade, likaså Lindman, af hvilken man ingenting väntade.”
Följande månad fick man återhöra ”Den schweiziska familjen”, där Elise Lindström efter Jeannette Wässelius öfvertagit Emmelines roll, som hon utförde beundransvärdt väl. Det sades om henne premiäraftonen, att hon knappast någonsin förr visat
