Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/115

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
109

brådstörtadt genom dennes död, och Sällström tvangs, innan han fått sin utbildning fullbordad och utan att ens kunna läsa noter, att utföra sin lärares stora och svåra repertoar. Han saknade dennes sceniska talang, men hans sköna, böjliga tenor, det spirituella i hans föredrag, hans behagliga yttre och det angenäma i hans personlighet förfelade aldrig att väcka allmänhetens förtjusning och åstadkom, att han under en lång följd af år fortfor att vara sångscenens yppersta manliga prydnad och publikens gunstling. Härtill kommo ett par mörka, blixtrande ögon, som gjorde alla kvinnor betagna i honom. Han kallades ”den förtjusande Sällström”, och man sade om honom, att ”han mördade med sin blick och lifvade med sin sång”.

Du Puys oförmodade, plötsliga bortgång åstadkom naturligtvis en stor förvirring i Operans arbeten, ty ingenting nytt var för våren påtänkt, och de mest gifvande pjäserna kunde ej uppföras. Först i slutet af oktober fick man i ordning Bouillys treaktskomedi med sång ”Fanchon eller Lyrspelerskan” i en utmärkt tolkning af Remmer och med musik af den tyske tonsättaren Friedrich Himmel, död 1814. Operetten, som var färdigkomponerad 1804, hade sedan dess haft en rentaf fabelaktig framgång i Tyskland, och Naumann, som varit Himmels lärare, sade om honom, att om han varit flitigare och studerat mer, skulle han säkert blifvit en af sin tids största mästare. Texten lär grunda sig på en sann händelse. Den sköna, af alla beundrade och omfladdrade savoyardflickan Fanchon, som med sina enkla visor skördar rikedomar och bor som en furstinna, men hvars