Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
113

De höga spelet dirigera
med mer och mindre säker takt;
vi andra måste musicera
allt hvad som oss blir förelagdt.
De usla blåsa doloroso,
allegro den som guld har fått,
de store spela maëstoso,
den vise moderato blott.
Här mången måste tutti göra,
hvars solo skulle låta bra,
och mången låter solo höra,
som borde trampa orglarna.”


Detta var, så vidt jag vet, första gången man i en svensk teatersalong ropat: ”Da capo!”

Friedrich Reichardt, hvilken i januari 1803 såg ”Fanchon” på Vaudevilleteatern i Paris, där den då i sin ursprungliga form som skådespel var en angenäm nyhet och genom det förträffliga spel, som den vackra m:me Bellmont utvecklade i titelrollen och komikern Duchaume i den lefnadsglade abbéns roll, drog fulla hus, berättar i sina bref, att tidningarna voro späckade af de mest motsägande underrättelser om Fanchons verkliga lefnad. Somliga gjorde af henne en fullkomlig dygdens hjältinna, andra en klok och beräknande glädjeflicka. En dålig författare hade till och med smort ihop en roman, som också skulle innehålla den namnkunniga flickans verkliga historia, men som i stället för lif och glädje var full af rån och mord. Den stackars Fanchon blir i sitt trettiosjätte år i Fontainebleau förgiftad af en hofdam, sedan hon förut varit den trognaste och lyckligaste maka. Hennes otröstlige man Saint-Elme gråter dagligen på hennes graf och ropar:

8 — Svenska teatern IV.