116
Strax i början af år 1823 gafs ett galaspektakel till ära för kronprinsen, som dagen före julaftonen återkom till den rikt illuminerade hufvudstaden. Redan den 9 maj anträdde han under namn af ”grefven af Skåne” sin utrikes resa, åtföljd af hofkansleren grefve Wetterstedt, hofmarskalken grefve Posse, generalen baron Thott, kammarherrarna norske statsrådet Krogh, grefvarna Löwenhielm, Oxenstierna och friherre Stedingk samt lifmedikus Thelning. Trots sitt inkognito blef han på det mest lysande sätt mottagen i Danmark, Hannover, Holland, och vid de små tyska och italienska hofven. I Aachen och Brüssel sammanträffade han med sin mor. Många voro de prinsessor, hvilka täflade om att få knyta äktenskapets band med den intagande och ovanligt vackre svenske kronprinsen, men omsider förlofvade han sig i Eichstädt med den af skönhet och behag strålande femtonåriga prinsessan Josefina af Leuchtenberg, dotter till Napoleons styfson, Karl Johans värderade vapenbroder, prins Eugène Beauharnais och dennes gemål Augusta Amalia af Bajern, en ättling af det ädla Wittelsbachska furstehuset, som åt Sverige gifvit dess ryktbara pfalziska konungaätt. Karl XIV:s tillfredsställelse var stor, och i glädjen skänkte han femtontusen rdr bko till milda stiftelser.
Den 17 december landsteg kronprinsen i Helsingborg och välkomnades vid ett middagsmåltidskalas, där skålarna afslutades med afsjungandet af Esaias Tegnérs ännu ej förglömda hälsningssång, som väl var det skönaste af de mångfaldiga uttrycken för den allmänna hänförelsen, och där det bland annat heter:
