”Och södern tjusades och lade
sin blomsterduk uppå din stig.
Af allt det sköna, som han hade,
det skönsta dock det gaf han dig.
När maj har löfvat våra lindar,
och vakteln slår på lummig strand,
då kommer hon med vårens vindar,
med svanorna till Sagas land.
Tors kraft och Frejas skönhet vandra,
två gyllne bilder, i det blå.
Den ena är för dig, den andra
för henne, som du tänker på.”
Till hufvudstaden återkom kronprinsen den 23
december strax före klockan sex e. m., hälsad af
etthundratjuguåtta kanonskott i två omgångar.
Illuminationen på aftonen var väl icke så lysande som den,
hvilken firade de bägge rikenas förening 1814, men
lika allmän och af vacker effekt, understödd af ett
härligt vinterväder. Norrbro upplystes af tredubbla
marschaller på båda sidor. Alla våningarna i husen
vid Gustaf Adolfs torg voro eklärerade, och från ett
hus i Jakobs gränd hade man uppsatt en hög
ställning med kronprinsens af lampor sammanfogade
namn, som tycktes sväfva i skyn.
Ladugårdslandskyrkans illuminerade kupol liknade en kolossal
krona, och det hela gaf en skön och imponerande
anblick. Talrika transparanger tolkade allas glada
förhoppningr. En af de vackraste var den på
brukspatron Schinkels hus vid Kornhamnstorg anbragta, som
föreställde en genius med fackla sväfvande öfver
jordklotet och under en del af zodiaken, ofvan
hvilken nordstjärnan tindrade. Inunder lästes följande
