Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
117

”Och södern tjusades och lade
sin blomsterduk uppå din stig.
Af allt det sköna, som han hade,
det skönsta dock det gaf han dig.
 
När maj har löfvat våra lindar,
och vakteln slår på lummig strand,
då kommer hon med vårens vindar,
med svanorna till Sagas land.
 
Tors kraft och Frejas skönhet vandra,
två gyllne bilder, i det blå.
Den ena är för dig, den andra
för henne, som du tänker på.”


Till hufvudstaden återkom kronprinsen den 23 december strax före klockan sex e. m., hälsad af etthundratjuguåtta kanonskott i två omgångar. Illuminationen på aftonen var väl icke så lysande som den, hvilken firade de bägge rikenas förening 1814, men lika allmän och af vacker effekt, understödd af ett härligt vinterväder. Norrbro upplystes af tredubbla marschaller på båda sidor. Alla våningarna i husen vid Gustaf Adolfs torg voro eklärerade, och från ett hus i Jakobs gränd hade man uppsatt en hög ställning med kronprinsens af lampor sammanfogade namn, som tycktes sväfva i skyn. Ladugårdslandskyrkans illuminerade kupol liknade en kolossal krona, och det hela gaf en skön och imponerande anblick. Talrika transparanger tolkade allas glada förhoppningr. En af de vackraste var den på brukspatron Schinkels hus vid Kornhamnstorg anbragta, som föreställde en genius med fackla sväfvande öfver jordklotet och under en del af zodiaken, ofvan hvilken nordstjärnan tindrade. Inunder lästes följande