Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

120

Darrande fullgör Julia befallningen, och då hon bekröner honom, begagnar han tillfället att stämma möte med henne i Vestas tempel under den kommande nattens mörker. Så sker, och under deras kärleksscen slocknar elden på Vestas altare, Licinius bortföres af sin vän och förtrogne (Fredrik Kinmanson), folket intränger i templet, och Julia bekänner sitt brott inför öfversteprästen och de andra. Enligt Roms stränga lagar måste hon lefvande begrafvas, och Licinius söker förgäfves rädda henne. Då sker ett under. Ett häftigt åskväder bryter lös, blixten antänder åter Vestas altareld, Julia är räddad och förenas med sin älskade Licinius.

Direktionen hade användt stora kostnader på iscensättningen af operan, som var af en imposant och öfverraskande effekt, på alla händer utfördes särdeles väl och äfven här väckte ett stort och berättigadt bifall. I synnerhet lär Henriette Widerberg ha entusiasmerat åhörarna. Efter sista ridåfallet strax före klockan elfva ropades på folksången, som också afsjöngs, men under densamma aflägsnade sig de kungliga personerna. Maken till den skyndsamhet, hvarmed ”Vestalen” hos oss gjordes färdig, hade man här aldrig förr varit med om. På den korta tiden af tre och en half månader öfversattes texten af Anders Lindeberg, utskrefvos roller och orkesterstämmor, förfärdigades nya kostymer åt hela personalen, målades nya dekorationer samt uppsattes och instruerades den ganska svårinöfvade operan.

Dagen därpå gaf Stockholms garnison bal på börsen för kronprinsen, där verser skrifna af Gustaf Lagerbielke afsjöngos af hofsekreteraren Kristofer