lif, en varm droppe af hans blod, ett stycke af hans hjärta!”
”Friskytten” grundar sig på en gammal bömisk folksaga. Kind, som behandlat den för teatern, har haft samma tur som Schikaneder med ”Trollflöjten”, nämligen att hans libretto fallit i en utmärkt kompositörs händer, som därpå slösat en talang, hvartill arbetets dramatiska värde visserligen icke berättigat detsamma. Operan vann äfven hos oss en storartad framgång tack vare det glänsande utförandet och den omsorgsfulla iscensättningen, om man än icke på densamma användt ens femtedelen af de kostnader man offrat på åtskilliga platser i Tyskland, exempelvis Berlin, där uppsättningen lär ha kostat tjugufemtusen riksdaler preussisk kurant. Agathas och Annas partier sjöngos af Sofia Sevelin och Henriette Widerberg, af hvilka i synnerhet den senare lär ha varit bedårande. Personer, som den tiden hörde operan på utländska scener, förklarade, att hon där af ingen öfverträffades. Max sjöngs af Sällström, och hans afgjorda gunstlingsskap hos publiken kan dateras från den rollen, som jämte Fra Diavolo torde ha varit glanspunkten under hans korta konstnärsbana. Fredrik Kinmanson spelade Kuno, Fahlgren Kasper, Preumayr eremiten, Michal skogsanden och Vilhelmina Enbom första brudtärnan. Operan blef från första stunden en favorit hos allmänheten och har hittills på Kungliga teatern uppförts omkring trehundrasjuttiofem gånger.
Partituret hade kronprins Oskar låtit afskrifva i München, där han hörde operan, och förde det med sig hem. På grund af den stora framgång pjäsen här
